nathalielarsson

min lördag blev rätt najs måste jag säga. det blev en rätt spontan utgång med ett gäng trevliga grabbar.
jag måste bara få säga att det är galet vad svårt det kan vara att komma in någonstans som 18-20åringar på lördagar. vi gick först till marité, nej, där var det 23. g3 = 21. sen gick vi in på pause, och där inne satt det typ 4 pers, men nej, där var det 21 också, så vi fick inte beställa något.
vi begav oss istället till goa (gamla news) och sunkigare ställe får man väl leta efter? när man kommer in stinker det curry, och det är massa konstig musik och de som stod bakom baren verkade inte kunna så särskilt mycket drinkar eller nånting. sen att dom till och med frågar oss när vi ska gå, för att dom ville stänga. nej, det kändes inte trevligt och jag är inte sugen på att gå dit igen.
dock var det en väldigt trevlig kväll ändå måste jag säga, thanks for that! och efter det mår man väl lite som man förtjänar idag skulle jag tro.

förstår mig inte på åldersgränser. man får gå på krogen när man är 18, men man får inte köpa alkohol förrän man är 20. det är 23/21 på krogar, ändå är det ALLTID folk som inte är tillräckligt gamla där inne. tjejer har oftast aldrig problem med att komma in. vi hade säkert kommit in om det hade vart ett helt tjejgäng i de åldrarna vi var igår, eller om de yngsta vart ett eller två år äldre. är det åldersgräns eller inte?
ja, nu bryr jag mig inte så hårt, för jag hade en sjukt kul kväll ändå, och de flesta kvällarna brukar ju suga när man väl kommer till krogen, men för mig är det en principsak.

jag har alltid sagt att jag aldrig vill ha barn, och jag står fast vid det fortfarande. vem vet, jag kanske mognar och ändrar mig, men som det är nu vill jag inte, och mycket händer runt omkring som avskräcker mig ännu mer.
MEN jag skulle kunna ta en sån här, här nedan. sjukt coola ungar, och de verkar ha kommit förbi skrika-äta-spy-skita-sova stadiet. så en av dessa skulle jag kunna tänka mig att ha. och helst pax för den i slutet

jag måste bara skriva en sak som jag tror skulle göra världen tusen gånger bättre. jag önskar att mer äpple fanns på 1,5 litersflaska. jag är helt besatt av smaken men det är oekonomiskt att köpa på 0,5liters flaskor hela tiden.

som det ser ut nu börjar det bli dags att vara sjukligt ekonomisk. jag har panik. jag måste bli något. jag måste bli något nu. ge mig en uppenbarelse. jag har inget emot att hamna i örebro trakterna igen. kan även tänka mig att åka lite norrut. eller öster. eller väster. jag är sjukt öppen för förslag.

spenderades med karln och bankkortet på stan. hemkommen med ett nytt linne, en tshirt, ett par byxor, ett skärp, ett par skor och lite underkläder. feeling good. vet inte hur länge sen det var jag unnade mig att köpa något.

idag var en sån där dag då allt känns så jävla bra. idag var jag riktigt nöjd med livet. allt kändes perfekt. fick en fin sovmorgon, god frukost och en dusch innan vi rattade roland ner på stan. jag hade ingen som helst ångest när jag shoppade loss (jag shoppar ju aldrig, så för mig var det galet mycket jag handlade idag). vi strosade runt i lite affärer och shoppade lite bara. kändes som om det var länge sen vi faktiskt gjorde något tillsammans sådär, så det var mysigt. sen lite taxi åt syster, god middag med hela familjen, och snart kommer klas hem från jobbet igen, och då ska vi bara mysa ner oss i soffan och ta det lugnt. great day. och imorn är det tillbaka i vardagen med skitjobb. suck. men idag känns det bra, och det är jag tacksam över. tack alla som gjorde min dag bra. :)
 
imorgon blir nog badrummet helt färdigt, så i helgen får vi nog flytta in där helt och hållet. äntligen.

några låtar som alltid lyckas få mig på bra humör efter en dålig dag. utan inbördes ordning.

denna kommentar fick jag på detta inlägget. jag vet inte, ska man skratta eller gråta? jag klagar mycket. det vet jag. och det är mindre än hälften av allt jag känner som jag skriver här. det är det jag har min blogg för. jag skriver sällan när något är bra. då är jag glad åt det, och har inte tid att blogga. när jag är på dåligt humör känns det skönt att skriva några rader. jag skrev till och med i det där inlägget att jag borde bli halshuggen som klagar.
klart som fan att jag är glad att jag har ett jobb. det trodde jag alla förstod. det är inte roligt att bara gå hemma.

jag vet inte vad som gjorde mig mest upprörd faktiskt. är denna kommentar från någon jag känner? någon jag känner som inte ens törs skriva dit sitt namn och stå för sina åsikter? eller är det nån löjlig idiot som bara råkat hitta min blogg?

jag hoppas inte det är någon jag känner. det skulle göra mig besviken. jag trodde folk vågade stå för vad de tycker och tänker. men tydligen inte.

detta fick mig att tappa min blogg-gnista helt. eftersom enda gången jag skriver är när jag klagar, och folk uppenbarligen stör sig på det. vad ska jag då blogga för.

i fredags fick jag höra att jag skulle vara ledig måndag och tisdag, och börja jobba med ett nytt projekt på onsdagen. bra tänkte jag, då hinner jag lite ärenden på stan på måndagen. kliver upp, duschar. sen ringer kornboden, de behöver folk, så då fick jag hoppa in och jobba mellan 12-20.30. hem, sova. sen idag skulle jag på möte på arbetsförmedligen, och efter det skulle jag ringa ut och fråga om de behövdes folk idag med. de gjorde de, så då åkte jag ut och jobbade, fast bara 5 timmar. när jag kom dit hörde jag att projektet jag skulle börja med imorgon blev flyttat till fredag, så då var jag iaf ledig onsdag och torsdag, bra, tänkte jag, så jag hinner dom där ärendena på stan nån gång. och innan projektledaren gick så frågade hon " kan du jobba imorgon?"  haha, visst sa jag. pengar är pengar. men förmodligen bara halvdag, så jag kanske får halva dagen imorgon och torsdagen ledig.
det känns jobbigt, eftersom jag vart så inställd på att vara ledig. men jag borde väl bli halshuggen som klagar.
men absolut, jag ser framför mig att när jag blir gammal och tänker tillbaka på mitt liv, så kan jag ju tänka. "ja jag jobbade ju iallafall. jag hade pengar. men jag hade ingen tid åt nära och kära. men vad gör det, jag hade ju pengar".. för pengar är ju allt här i världen.. eller. är det?
visst, man behöver pengar för att leva. för att bo och ha råd med mat och nödvändiga saker som toapapper. sure. jag ska jobba skiten ur mig. eftersom det är de som behövs för att jag ska få pengar med min skitlön.

men nej, jag är inte bitter. inte då.

gud vilken vecka. i måndags jobbade jag, sen var jag o tränade med linda. hade tränat i söndagen också, så jag var ganska slut. kom hem, stupade i säng, för att kliva upp på tisdagen och ha en dubbel körlektion 8.15. sen åka till jobbet, kom vid elva ungefär, så jag slutade halv åtta. kom hem, somnade redan typ halv nio.
sov till nio på onsdagen, upp och åka till körskolan 10.00. hade en körlektion, sen hade jag även min första uppkörning. kuggade, och vad jag kuggade på var inte så viktigt, jag klarade det inte, och jag får försöka igen. inte heller denna gång kommer jag gå ut med tiden i förhand, så ni behöver inte fråga. sen åkte jag till jobbet, kom dit vid halv ett, så jag jobbade till nio. hem, somnade ganska sent eftersom jag försökte vara lite social med en sambo som jag faktiskt har. upp idag, jobba som vanligt, 7.30 - 16. hem, äta middag, åka till stocke titt och göra upp en plan med kjell där. hem igen. ska kika lite på tv klockan åtta, sen stupar jag nog i säng igen.
imorgon jobbar jag 7.30 - 16, sen ska jag till stan en sväng, sen hem och fira min käre syster, som fyllde år i tisdags. sen lär jag nog somna rätt tidigt igen.

jag säger åter igen, vad har man för liv ? nu säger jag som han i programmet plus på ettan, ska det vara såhär? usch.

veckans guldstjärna går väl till klas som får stå ut med att jag knappt är vaken under den lilla tiden jag är hemma, och får stå ut med mitt taskiga humör och skjutsar mig till jobbet och hämtar mig varje dag. tack, jag älskar dig!

nu när det börjar närma sig alla hjärtans dag måste jag få påminna er om detta inlägget. jag måste bara få påpeka det iår också. jag hatar alla hjärtans dag. och jag måste vara världens bästa som skickar min karl till fjällen så han får köra skoter på alla hjärtans dag, är inte det kärlek så säg! låter honom göra något han älskar att göra, köra skoter :)
medan alla andra par gulligullar och köper saker åt varandra ska jag ägna lite tid för bara mig själv. ta en rejäl sovmorgon, kanske träna en sväng, bara vara.

däremot ska vi faktiskt gå ut och äta på en liten röd, den 4:e mars :) eller iaf där omkring. då har vi varit tillsammans i två år! det är sjukt. och sjukt bra :) så det är väl värt att firas lite extra med en fin middag, eftersom vi inte alls har särskilt mycket tid för oss själva för tillfället.

annars då? ingenting händer. jag är lika less som sist jag skrev. jag har inte mycket ork när jag kommer hem, hamnar oftast liggandes framför tvn, halvsovandes tills jag går och lägger mig. vilket liv jag har va? dock var jag och tränade i tisdags, kändes jätteskönt. idag hade jag körlektion direkt efter jobbet också, det börjar närma sig dagen med stort d. hehe. imorn ska jag på bio också, i taket lyser stjärnorna. sen lär jag nog vara rätt död kan jag tänka mig. som tur var kan jag lägga mig på en gång och behöver inte alls ha dåligt samvete över att jag inte är så särskilt social.

hoj för ett tag

imorse var påväg till bussen mot jobbet, och medan jag gick i tjugo minusgrader funderade vad värdelöst liv man lever egentligen. är det ett värdigt liv att kliva upp olagligt tidigt, jobba hela dagen, komma hem, äta middag. och sen vara helt slut? är det värdigt det? man ska försöka räcka till för alla, man ska göra saker man själv känner för. man kanske vill umgås med vänner, man kanske vill träna, man kanske bara vill ta det lugnt och se en film, umgås med sin sambo. man vill göra allt, men man orkar inget.
jag sover bra, jag är faktiskt relativt pigg iallafall när jag vaknar. jag är inte trött på jobbet. jag åker hem, äter middag. sen känner jag mig död. jag förstår inte vad det är för värdigt liv att leva så. visst, man har, på de flesta jobb, helgerna lediga. men dom tar slut innan de hinner börja.
men varför ska det vara så dag ut och dag in, resten av sitt liv? fan vad det suger att gå ut skolan och komma ut i arbetslivet. i skolan hade man det bra. man visste vad man skulle göra varje dag, när man var ledig och man hade sitt gäng som man alltid hängde med. helt plötsligt slängs man ut i arbetslivet. man har ingen aning om hur ens framtid ser ut. man tappar kontakten med sina kompisar. det är svårt att hitta nya.

jaja, ni tänker väl. "man tjänar pengar, då kan man göra något roligt sen" javisst kan man det. till vilken nytta? låt mig vara negativ, men man dör ju tillslut. jag tror inte man kommer ha nån nytta av de roliga man fick göra för alla pengar man tjänade under sin livstid.
såklart de skulle vara skoj att åka jorden runt, eller bara till nått land. jag har alltid sagt att jag vill det, och det kommer säkert vara en upplevelse när jag gör det. men i slutänden känns de inte värt det. först ska man slita som ett djur och vara död när man kommer hem. sen får man njuta en vecka eller två. sen är man tillbaka till slitandet. är de verkligen värt de?

jag känner jag mig nere, och det är nog dags att sova då.
och hoppas att jag vaknar upp imorgon, och tycker att det känns värt att gå till jobbet, trots att jag bara vill sova när jag kommer hem. ja, det kanske känns värdigt imorgon, vad vet jag. godnatt.

jag känner mig bra idag. det är en bra dag. se här. för tjugo dagar sen ville jag ha allt det där. idag har jag ;
* ett jobb. jobbar för tillfället via kornboden på recall. första arbetsdagen idag. känns bra.
* en uppkörningstid. tyvärr är det lite körigt med jobbet, men de ska gå ihop.
* ett träningskort. skrev in mig igår på step in storsjöbadet och ska gå och simma ikväll.

jag har även en sjukt bra sambo som jag får dela de flesta dagarna med. :) dock är han nu i åkersjön för att köra lite skoter.

men nu ska jag packa min väska till badet, samt vila lite innan jag ska iväg.

"I taket lyser stjärnorna" är baserad på Johanna Thydells bok som 2003 belönades med Augustpriset och som sålts i över 100 000 exemplar i Sverige.
"I taket lyser stjärnorna" handlar om Jenna som slits mellan två världar. I den ena finns mamma som är sjuk och i den andra ett spirande tonårsliv som lockar. Det är en berättelse om kärlek och vänskap. Och om att våga leva trots att man kan dö.

igår var jag, klas o erik och såg filmen benjamin buttons otroliga liv, och den var helt magnifik. briljant. magisk. fantastisk. men den fick mig att inse att livet går fort. rätt var det är så är man faktiskt gammal och det skrämmer mig. filmen fick mig att inse att man måste ta vara på de stunder man har, och att man faktiskt måste ta vara på nära och kära medan de finns vid ens sida.
vi kom hem kring tolv och bestämde oss för att lägga oss på en gång. låg och pratade om filmen en liten stund, sen somnade vi där, i varandras armar. och där låg vi hela natten. mysigt. man måste som sagt ta vara på nära och kära medan de faktiskt finns vid ens sida. snart har jag och klas varit tillsammans i två år (4 mars), och det känns helt galet. det har hänt så otroligt mycket under de två åren. och jag hoppas att vi har mycket mycket mer att se fram emot. :)

efter att ha hört några volbeat-låtar genom klas bestämde jag mig även för att ge dom en ärlig chans idag, så jag tankade ner deras två senaste album. och det låter ju bra för sjutton! trodde aldrig danmark med den fula dialekten skulle tillföra något bra här i världen, men volbeat kommer ju faktiskt därifrån.! hihi. bra skit, lyssna på dom!

jag läste även en artikel idag om att prison break kommer lägga ner i vår. det är ganska väntat, men ändå känns de lite konstigt. ska bli spännande hur de slutar. :)

nu ska jag fortsätta lyssna på volbeat och bara vara!
peace!

det har varit en omtumlande vecka. måndag och tisdag gick åt att vänta, hoppas och åter igen vänta på att hoppas på att 118 100 skulle ringa. dom gjorde inte det, och jag gav i princip upp och tänkte att jag kanske kunde hitta mig ett annat jobb istället. sen kring 18.30-tiden ringde de, och jag blev såklart glad. de ville att jag skulle komma på intervju i onsdags kl. 8.00. fint tänkte jag.
upp och där klockan åtta för att göra mitt bästa. jag hatar faktiskt arbetsintervjuer. det är så formellt och stelt. det känns inte bra helt enkelt. de frågar  "vem är då nathalie, vad är du bra på, varför ska vi anställa just dig?" jag tycker det blir knepigt att sitta där och försöka övertyga dom om att jag är den person de söker. jag tror väldigt sällan på mig själv, och det blir ju bra jävla svårt att få någon annan att tro på mig då.
jag gjorde hur som helst mitt bästa, och det räckte inte till. jag fick inte jobbet, och jag måste väl säga i efterhand att de var nog inte som jag trodde att de skulle vara. och det är inte ett "nathalie-jobb" helt enkelt. igårkväll och idag har varit lite utav en depp-dag, klart jag blev besviken ändå att jag inte räckte till och fick jobbet.

bara att bita ihop och fortsätta söka jobb nu då. ingen som hade något till övers?