nathalielarsson

äntligen börjar den här veckan lida mot sitt slut. de senaste 2-3 veckorna har varit tunga, långa och helt enkelt ganska jobbiga. dagarna svischar förbi, men veckorna är långa.

den här veckan har varit extra lång, och jag har inte alls varit i form. det har varit en både fysiskt och psykiskt påfrestande vecka och äntligen är den till ända. det eviga väntandet får mig ur balans. när äntligen soffan kom trodde jag att det skulle bli lite lugnt, men icke. väntar man inte på det ena, så väntar man på det andra.
inte nog med det eviga väntandet på att kings of leon - use somebody (min ringsignal) ska dra igång, så har resten av kroppen också insett att stress är inga bra grejer. har dragits med ett ganska taskigt humör, en härlig huvudvärk och en känslig mage.
nåja, när jag vaknade imorse mådde jag bättre än jag gjort på länge. lullade på här hemma en timme eller två, innan jag väl försökte få liv i karln. men han var inte alls sugen på att vakna så det slutade med att jag somnade om i ungefär en timme till.
när jag då vaknade igen hade jag så fruktansvärt ont i nacken att jag inte visste var jag skulle ta vägen. denna nackspärr har inte velat ge med sig på hela dagen. trots värktabletter, värme och massage gör det så otroligt ont ibland att jag skulle kunna lägga mig ner och gråta, inte för att det skulle hjälpa, men ändå.

den senaste tiden har jag varit otroligt tankspridd, och det är väl också därför jag varit ganska ur form. det är väldigt ansträngande att fundera mycket och det är både fysiskt och psykiskt utmattande. på kvällarna har jag totalslocknat och vissa dagar har jag svårt att hålla ögonen öppna på jobbet.

varför är man aldrig nöjd egentligen? varför är det alltid så att mycket vill ha mer? varför ser man bara det andra har och man aldrig har ögonen för att man trots allt har det väldigt bra själv?
jag vet att jag har det otroligt bra. jag har en helt fantastisk och underbar sambo, vi har en fin lägenhet (som vi förövrigt nyligen fick inreda med våran underbara nya soffa), vi har en fin bil. jag har en underbar mamma och en fantastisk pappa. två fina systrar och ett gulligt litet syskonbarn. jag blir om ungefär tre månader moster till ännu en liten. jag har fått möjlighet att kunna åka på en turkiet-resa och nyligen var jag och klas i london på semester. vi har fantastiska vänner runt omkring oss. lik förbannat är man inte nöjd.
jag vill inget hellre än att ha en större lägenhet. börjar tänka i banorna att en nyare bil (med dragkrok) vore på sin plats. ingen har väl på senaste tiden kunnat undgå att jag hemskt gärna vill gifta mig, haha. och tillslut, när allt känns rätt, en liten unge eller så :)
när jag ser mig själv om typ fem år vill jag se att vi är man och hustru. ett eller två barn. fasta heltidsjobb båda två som vi trivs med, utbildade eller inte. radhus. en varsin bil, en familjebil och en lite mindre och smidigare. kanske en hund. say what? fem år. kanske 5-10 år.
men herregud, jag måste hejda mig! det kommer bara man låter det ta sin tid. jag har alltid varit en sån som vill att allt ska hända nu nu nu, helst igår. men saker tar tid, och det ska det göra. jag börjar inse att allt måste inte hända nu, man kan bara go with the flow, och låta det hända när det händer.

allt är som pusselbitar, när man lagt den ena kommer man att se vilken bit man ska lägga efter det. det mesta hör ihop och när det ena löser sig kommer det andra göra det tillslut. bara man har varandra. <3