kärlek
okej, idag är första dagen som jag börjar kunna få tillbaka min rörlighet. har haft en helt galen träningsvärk i magen. i onsdags, dagen efter träningsdagen, var det riktigt skönt faktiskt. älskar att ha träningsvärk egentligen, för då vet man att träningen har gett. i torsdags och igår har jag däremot ångrat att jag sagt att jag älskat träningsvärk, för fyfarao vad ont det har gjort! har behövt typ rulla ur sängen på mornarna, och att förflytta sig från sittande till stående och tvärtom har varit hemskt. för att inte tala om nysningar och hostningar. aj! idag är första dagen det känns helt okej.
bion var helt fantastisk. den var mer mot drama än vad vi trodde, men komedi/drama är min grej helt enkelt. steve carell är grymt bra skådis. han har gjort många bra roller, första filmen jag såg han i var nog 40 year old virgin. sen har jag sett han i little miss sunshine, min brors flickvän/dan in real life, get smart, en galen natt/date night å så är han ju en röst i dumma mej/despicable me.
tror inte jag har sett honom göra en dålig film alls. å andra sidan gillar jag ju kärleksfilmer, komedier och draman, och de flesta av de filmerna är ju den typen. :)
såg flickvänner från förr/ghosts of girlfriends past tidigare ikväll, från början gillade jag den inte alls, och tänkte nästan stänga av. men jag tänkte att den var ju bara 1.30 lång så jag kan väl härda ut. det slutade med att jag satt och grät några tårar emot slutet. först mot olycklig kärlek. sen vände storyn och det blev ett lyckligt slut, och då måste man ju gråta en skvätt över det. har blivit rätt mesig gällande filmer på senaste tiden. innan jag hade sett skicka vidare/pay it forward hade jag aldrig gråtit till en film. jag har tyckt att det varit rätt löjligt. det är ju bara en film liksom. men under tiden mitt filmintresse fått växa, kan man ofta sätta filmen i ett scenario som kan hända eller har hänt en själv. eller skulle vilja att det hände i dom där löjligt romantiska filmerna kanske. och när man får mer perspektiv och kan sätta sig in i filmen på ett annat sätt så är det klart man blir berörd på ett annat sätt, därav tårarna.
innan jag träffade klas så var jag helt säker på att jag inte ville gifta mig. jag ville inte heller ha barn. jag var förvisso ganska ung, men ändå bestämd. men när man träffar någon, och det känns sådär jätterätt så kan ens funderingar helt enkelt inte göra annat än att ändras. därav att jag älskar att titta på kärleksfilmer, gärna med bröllopstema. jag kan knappt bärga mig tills jag får stå där själv och säga ja till mannen i mitt liv. jag gillar hur filmer (ja, jag vet att det bara är film) kan spegla hur mycket som kan gå fel på ett bröllop. tårtor går sönder. klänningar går sönder. ja, ni som har sett baksmällan/the hangover vet väl att mycket, väldigt mycket kan gå fel. detta gör ju på sikt att man kanske kan vara mer förberedd. ;) det vill säga, ingen svensexa i las vegas. dessvärre kan ju även ens förhoppningar vara enorma när man "vet hur det är på film".
jag har planerat mitt egna bröllop några gånger, men kan inte riktigt bestämma mig vilken årstid jag vill gifta mig på. antingen våren eller en fin sensommar/höstdag tror jag. vintern känns rätt kallt, annars är ju vinterbröllop fina. (iallafall på film, har aldrig varit på något bröllop ju). däremot vill jag, och ni som känner mig - håll i er, jag vill ha en klänning. en fin klänning, jag vill vara en superfin brud. vill att klas (ja, det är ju han jag ska gifta mig med:) ) ska tappa hakan när jag går fram längs altaret (om det är i en kyrka vi gifter oss) :) klänningar är ju inte min grej riktigt, men på mitt bröllop lovar jag att jag ska ha en. det ska vara vackert!
tänka sig vad man kan ändra sig när man hittar rätt <3. efter fyra och ett halvt år har jag verkligen insett att jag har sån himla tur att jag har hittat någon jag vill dela mitt liv med. och vi har så himla mycket roligt och spännande framför oss.
när den rätta dyker upp säger hjärtat till, och det har det minsann gjort. redan från början, den allra första kvällen vi umgicks utanför skolan, redan den kvällen kände jag att det var en keeper så att säga.
funny story, minns exakt vilken dag det var. 16 december 2006. en lördagkväll. vi käkade ute på stan, på kebabbaren. sen gick vi runt flera timmar och bara pratade. om allt och inget, livet och allt där till. under ungefär tre månader hade vi filmkvällar, många filmkvällar. tvspelskvällar och många långa, roliga och djupa samtal. tolv veckor och en dag efter vi var ute och åt den 16:e december, var det helt plötsligt 4 mars 2007 och det blev "vår" dag. det var väl då vi insåg att vi var tokkära :) and still going strong.
tack för alla fina dagar jag får spendera med dig, tack för att du står ut att vara min sambo :) <3 är nog inte alltid helt lätt de inte ;)
vilket otroligt långt och djupt blogginlägg dehär blev nu. bjuder på de!
bion var helt fantastisk. den var mer mot drama än vad vi trodde, men komedi/drama är min grej helt enkelt. steve carell är grymt bra skådis. han har gjort många bra roller, första filmen jag såg han i var nog 40 year old virgin. sen har jag sett han i little miss sunshine, min brors flickvän/dan in real life, get smart, en galen natt/date night å så är han ju en röst i dumma mej/despicable me.
tror inte jag har sett honom göra en dålig film alls. å andra sidan gillar jag ju kärleksfilmer, komedier och draman, och de flesta av de filmerna är ju den typen. :)
såg flickvänner från förr/ghosts of girlfriends past tidigare ikväll, från början gillade jag den inte alls, och tänkte nästan stänga av. men jag tänkte att den var ju bara 1.30 lång så jag kan väl härda ut. det slutade med att jag satt och grät några tårar emot slutet. först mot olycklig kärlek. sen vände storyn och det blev ett lyckligt slut, och då måste man ju gråta en skvätt över det. har blivit rätt mesig gällande filmer på senaste tiden. innan jag hade sett skicka vidare/pay it forward hade jag aldrig gråtit till en film. jag har tyckt att det varit rätt löjligt. det är ju bara en film liksom. men under tiden mitt filmintresse fått växa, kan man ofta sätta filmen i ett scenario som kan hända eller har hänt en själv. eller skulle vilja att det hände i dom där löjligt romantiska filmerna kanske. och när man får mer perspektiv och kan sätta sig in i filmen på ett annat sätt så är det klart man blir berörd på ett annat sätt, därav tårarna.
innan jag träffade klas så var jag helt säker på att jag inte ville gifta mig. jag ville inte heller ha barn. jag var förvisso ganska ung, men ändå bestämd. men när man träffar någon, och det känns sådär jätterätt så kan ens funderingar helt enkelt inte göra annat än att ändras. därav att jag älskar att titta på kärleksfilmer, gärna med bröllopstema. jag kan knappt bärga mig tills jag får stå där själv och säga ja till mannen i mitt liv. jag gillar hur filmer (ja, jag vet att det bara är film) kan spegla hur mycket som kan gå fel på ett bröllop. tårtor går sönder. klänningar går sönder. ja, ni som har sett baksmällan/the hangover vet väl att mycket, väldigt mycket kan gå fel. detta gör ju på sikt att man kanske kan vara mer förberedd. ;) det vill säga, ingen svensexa i las vegas. dessvärre kan ju även ens förhoppningar vara enorma när man "vet hur det är på film".
jag har planerat mitt egna bröllop några gånger, men kan inte riktigt bestämma mig vilken årstid jag vill gifta mig på. antingen våren eller en fin sensommar/höstdag tror jag. vintern känns rätt kallt, annars är ju vinterbröllop fina. (iallafall på film, har aldrig varit på något bröllop ju). däremot vill jag, och ni som känner mig - håll i er, jag vill ha en klänning. en fin klänning, jag vill vara en superfin brud. vill att klas (ja, det är ju han jag ska gifta mig med:) ) ska tappa hakan när jag går fram längs altaret (om det är i en kyrka vi gifter oss) :) klänningar är ju inte min grej riktigt, men på mitt bröllop lovar jag att jag ska ha en. det ska vara vackert!
tänka sig vad man kan ändra sig när man hittar rätt <3. efter fyra och ett halvt år har jag verkligen insett att jag har sån himla tur att jag har hittat någon jag vill dela mitt liv med. och vi har så himla mycket roligt och spännande framför oss.
när den rätta dyker upp säger hjärtat till, och det har det minsann gjort. redan från början, den allra första kvällen vi umgicks utanför skolan, redan den kvällen kände jag att det var en keeper så att säga.
funny story, minns exakt vilken dag det var. 16 december 2006. en lördagkväll. vi käkade ute på stan, på kebabbaren. sen gick vi runt flera timmar och bara pratade. om allt och inget, livet och allt där till. under ungefär tre månader hade vi filmkvällar, många filmkvällar. tvspelskvällar och många långa, roliga och djupa samtal. tolv veckor och en dag efter vi var ute och åt den 16:e december, var det helt plötsligt 4 mars 2007 och det blev "vår" dag. det var väl då vi insåg att vi var tokkära :) and still going strong.
tack för alla fina dagar jag får spendera med dig, tack för att du står ut att vara min sambo :) <3 är nog inte alltid helt lätt de inte ;)
vilket otroligt långt och djupt blogginlägg dehär blev nu. bjuder på de!
Kommentarer
Postat av: Gea
<3
Trackback
