nathalielarsson

sex inlägg har jag skrivit dehär året. 6 inlägg på 72 dagar. och jag vet inte hur många utkast jag har. och hur många inlägg jag kastat innan jag publicerat.
jag tänker mycket. alldeles för mycket. det blir svårt att formulera sig helt enkelt. har iallafall världens bästa sambo som lyssnar, pratar, diskuterar och förstår mig. tack, du är den bästa.

ett av mina utkast handlar om att bli vuxen.
läste min systers blogg. ett specifikt inlägg om 'det här med ålder'. det fick mig att igen tänka på det som pratats en hel del om hos flodin/larsson senaste veckorna.
vi är bara 20 år, vi är unga. precis som zandra skriver att hon är, trots hon är 24. det innebär att vi är unga i minst fyra år till, hehe. vi har hela livet framför oss. samtidigt känner jag, vi, att timglaset rinner. tiden går, rätt var det är sitter man där, gammal och grå. och när jag är där, vill jag kunna blicka tillbaka och säga 'det här har jag gjort'.
jag känner mig stressad. jag känner att jag måste göra något NU. jag vill göra nån slags karriär, behöver nödvändigtvis inte vara en karriär där jag blir stenrik. jag vill bara hitta ett jobb jag trivs med. nått jag kan vara stolt över att titulera mig som. ett jobb jag tycker om att gå till.
och varför känner jag mig så stressad då? jag vet faktiskt inte. jag är ju ung. jag kommer vara ung ett bra tag till.
det kanske är att jag vill göra så mycket. jag vill resa mycket, jag vill se världen. jag vill (eventuellt) utbilda mig. jag vill göra nån slags karriär. jag vill gifta mig, skaffa barn. villa är väl kanske att ta i, men radhus åtminstonde. en vovve kanske, klas börjar säga att en labrador eller golden retriver kanske skulle vara okej. (hurraaa!)
men för att kunna göra allt detta måste man ha pengar. och tid. tid är pengar. med mitt nuvarande jobb gör jag inte många extra kronor, vilket gör att jag måste ha ett annat jobb först.

jag blir stressad över att stå kvar och trampa på samma ställe hela tiden. jag behöver verkligen en kick. jag behöver komma ifrån mitt nuvarande jobb. jag vill känna att jag är påväg. jag har sagt det förut, och jag säger det igen, trivs egentligen ganska bra där. men blir inte helt tillfredsställd. jag behöver mer. jag vill känna att jag är en medarbetare. jag är jag och jag vill känna att dom är glada för det. just nu är jag bara en resurs. en resurs dom inte riktigt har råd att ha, men inte klarar av att släppa. och många har väl egentligen som jag har det. det är få människor som faktiskt får en klapp på axeln och får känna sig uppskattad.

nog för nu. dags att trycka på spara & publicera.